http://www2.binghamton.edu/fbc/commentaries/index.html
Kommentar nr. 191, Aug. 15, 2006
”Fem anledningar till varför stora militärmakter förlorar krig”
USA är
idag den största militärmakten i världen. Israel är idag den största militären
i Mellanöstern. En av de mest uppenbara frestelserna som följer av militär
överlägsenhet är att använda militär styrka när man vill uppnå något som möter
politiskt motstånd. USA beslöt att använda våld mot Irak 2003. Israel beslöt
att använda våld mot Libanon 2006. I båda fallen, tog regeringarna dessa
beslut, och beräknade att de säkert kunde vinna den militära konflikten, och
vinna snabbt.
Normalt
sett, kan den största militärmakten i världen eller i en given region vinna
dylika militära operationer, och vinna dem snabbt. Det är vad som menas, när vi
säger att de är den största militärmakten. Men segern beror på en situation i
vilken den militära skillnaden mellan de två staterna är överväldigande. Om den
är mindre än överväldigande, kan beslutet att använda militärmakt slå tillbaks,
och slå tillbaks hårt. Detta är fallet, av fem orsaker:
1) Om den
svagare militärmakten visar sig ha tillräckligt mycket kraft att
försena, och till och med stoppa processen blir det primära
resultatet av militäroperationen att begränsningarna för den största
militärmaktens förmodat överlägsna militära styrka avslöjas. Sannerligen,
drar världen slutsatsen av en sådan situation att den största militärmakten är
militärt svagare än vad de flesta antagit. Andra länder drar politiska
slutsatser från en dylik uppvisning av mindre-än-överväldigande militär styrka.
2) Ett
förlängt krig är alltid, och oundvikligen, ett otäckt krig. Den största
militärmakten ”engageras” i aktioner som börjar verka moraliskt stötande.
Om kriget verkligen är kort, glöms sådana förorättelser snabbt bort. Men om
kriget fortgår, blir de mer och mer en del av den generella uppfattningen, inte
bara i de två krigförande staterna, utan också i resten av världen. Den största
militärmakten börjar förlora det moraliska övertag man än gjort anspråk på och
med vilket militärmakten tidigare tilltroddes i världsopinionen. Sakta men
säkert, börjar länder som varit mer eller mindre på den största militärmaktens
sida, att ta avstånd, och ibland även att uttrycka politisk och moralisk ilska.
3) I
början backar vanligen en stor majoritet av den allmänna opinionen i den
största militärmakten upp regeringens beslut att gå till krig. Denna
uppbackning tar sig uttryck i patriotisk iver och stort moraliskt stöd för
regeringen. Men ett sådan internt allmänt godkännande stöds av tron att kriget
inte bara är rättfärdigt i deras ögon men att kriget också kommer att vinnas
snabbt, och därför relativt smärtlöst.
När
kriget börjar köra fast finns två grupper i den största militärmaktens
befolkning som börjar ta tillbaks stöder för regeringen. De som anser att
regeringen inte har försökt tillräckligt och i stort sett är inkompetent. De
efterlyser fortsatt eskalerande militära attacker. Om detta av någon anledning
visar sig vara omöjligt, drar denna grupp ofta slutsatsen att de bör dra sig
tillbaka helt och hållet från kriget. Det finns en andra grupp som börjar att
hysa morala tvivel om kriget, och börja kräva ett tillbakadragande inte för att
regeringen är ineffektiv utan för att det är moraliskt fel. Även om dessa två
grupper av interna kritiker säger motsatta saker, och är mycket oense med
varandra, utgör de två missnöjena betydande internt tryck på regeringen att
förändra sin politik.
Vid den tidpunkt då krigföringen verkligen kört fast är
regeringen i den största militärmakten i en “lose-lose”-situation.
4) Desto
längre en sådan situation fortgår, desto dyrare blir den – dyr i människoliv
(för den största militärmakten), och dyr ekonomiskt sett. Desto dyrare det
blir, desto mer förlorar regeringen internt stöd. Landet mot vilket kriget
utkämpas blir utan tvekan skadat fysiskt, ofta i en extrem utsträckning. Men
skadan för den starkaste militärmakten visar sig också vara väldigt stor, även
om det är mindre sannolikt att det tar sig uttryck i förstörelse av
infrastruktur.
5) Om
allt detta inträffar – uppvisningen av mindre militär styrka än vad som
tidigare förväntats, förlusten av moraliskt övertag, det minskande interna
stödet, de ökande kostnaderna för den största militärmakten – är resultatet att
den största militärmaktens övergripande politiska position i världssystemet
minskar, ibland bråddjupt.
Den
politiska slutsatsen man måste dra från dessa fem anledningar är att den
största militärmakten måste vara säker på att dess militära övertag verkligen
är överväldigande innan den drar sådana negativa konsekvenser över sig själv.
av Immanuel
Wallerstein
Översättning: Josef Taalbi
[Copyright: Immanuel
Wallerstein, distribuerad av Agence Global. För rättigheter och tillstånd, inklusive
översättningar och återgivning på icke-kommersiella hemsidor, kontakta rights@agenceglobal.com,
1.336.686.9002 eller 1.336.286.6606. Tillstånd ges att ladda ned, vidarebefordra
elektroniskt eller via e-post till andra, förutsatt att essän förblir intakt
och copyrightangivelsen finns med. För att kontakta författaren, skriv till immanuel.wallerstein@yale.edu.
Dessa kommentarer, vilka publiceras två gånger i månaden, är avsedda
som reflektioner kring den samtida världspolitiken, betraktade inte genom
dagsrubrikerna utan i det långa perspektivet.]
_____
Email this Commentary to a colleague
______________________________________________
Go to List of Commentaries